"Jag vill inte bli vuxen, det är bara jobbigt och svårt", säger en fjortonårig flicka till mig. Orden får mig att bli helt ställd. I hennes ålder fanns det ingenting jag längtade lika hett efter som att bli vuxen. Att få ta ansvar för mig själv och mitt liv. Att få göra precis som jag ville.

Allt är teoretiskt sett möjligt i dag. Unga människor matas dagligen med visioner om en värld som ligger helt öppen framför dem. Men den omfattar enbart dem som uppfyller kriterierna och normerna. För de unga ställer höga krav på sig själva. Vill man lyckas måste man vara aktiv, slank, snygg, kreativ och målinriktad. Dessutom ska man vara något utöver det vanliga. Helst inte som någon annan, utan ett personligt "brand". Man facebookar, bloggar och twittrar, allt som ett uttryck för jaget och identiteten. "Syns jag i de sociala medierna, finns jag till", tycks den nya filosofin lyda.

En femtedel av alla finländska flickor i dag lider eller har lidit av någon form av ätstörningar, 30-åringar blir förtidspensionerade för utbrändhet och andelen unga som äter psykofarmaka mot depression ökar. Har dagens gränslöshet gått för långt? Borde vi vuxna stanna upp och fundera på vår roll i de ungas värld? Kunde vi föregå med gott exempel och sätta sunda gränser i vår vardag? Kunde vi lära oss att oftare säga "nej", både när det gäller vår konsumtion och hur vi lever vårt liv?

I tolv år har marthorna från Esbo Marthaförening stått för förplägningen vid evenemanget Kulturen vid ån i Esbo. Igår var det dags igen. Tillställningen samlar 3 000–4 000 deltagare varje år, så det är inga små mängder kaffe, saft, kakor och varm mat som går åt. På menyn denna gång fanns godbitar för alla kräsna smaker: chokladöverdragna mockarutor, trinda kanel- och smörbullar, saftiga chokladkakor och rulltårtor sprängfyllda med smaklig sylt. Därtill serverades ostsemlor, vegetarisk gryta, Janssons frestelse samt barnens och pappornas favorit: makaronilåda.

För den som någon gång funderat över hemligheten med ett gott ledarskap, rekommenderar jag varmt ett studiebesök hos Esbomarthorna. Två timmar innan kulturevenemanget skulle börja gapade det stora försäljningsbordet tomt, men på ett trollslag infann sig först kaffet och saften, sedan följde de söta bakverken, och fem minuter innan evenemanget officiellt öppnades av konferencieren Kaj Kunnas, dök de varma lådorna upp på bordet. Samarbetet fungerade smidigt, utan friktion och med glatt humör. En förfrågan gav vid handen att turlistor för hur arbetet ska fördelas görs upp varje gång, och att marthorna är indelade i ett köksteam och ett försäljningsteam. För en utomstående betraktare var det en sann fröjd att se hur marthorna tillsammans skapade en liten mikrovärld där målet var klart uttalat; att samla in pengar för verksamheten och samtidigt sprida glädje och förnöjsamhet bland medmänniskorna.

Själv köpte jag en kaffe, en kanelbulle och en ostsemla, men fick på köpet mycket mer – en insikt om att stordåd gör man inte ensam, men tillsammans är allt möjligt.

Marthaförbundets nya ordförande Harriet Ahlnäs har jobbat med ungdomar i drygt 30 år. Via sina kontakter hoppas hon få in fler ungdomar i det starka kvinnonätverk martharörelsen utgör.

– Jag tror att många unga skulle ha mycket nytta av att ta del av marthornas kunskaper, och också av att få ingå i den gemenskap som finns inom Martha, konstaterar Ahlnäs.

Läs hela intervjun med Harriet Ahlnäs i Marthas julnummer. Där kan du också läsa om julens mat, gåvor med hjärta, julens bästa boktips, ekologiskt mode och mycket mer.

Vill du prenumerera på tidskriften Martha, till dig själv eller som julgåva till någon annan, kan du göra det genom att klicka här.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder med ett utbyggt trygghets- och välfärdssystem … Ja, det skulle man gärna vilja tro. Och så var det säkert ännu för några år sedan. I dag är dock verkligheten en annan.

Numera lever svenskarna i ett land där effektivitetstänkande och personalnedskärningar genomsyrar bland annat äldreomsorgen. Vårdkrävande patienter lämnas liggande vind för våg och får inte i sig tillräckligt med mat, eftersom hemvårdspersonalen har ett tidspressat schema och måste hinna med tio till tolv patienter per dag, jämfört med sex till sju för bara ett par år sedan. Har man svårt att röra sig eller är man sjuk, får man duscha en gång i veckan, även om det är trettio grader varmt ute. I den så kallade omsorgsgarantin ingår bland annat utevistelse minst en gång i veckan, men i många fall är det ingen i den underbemannade personalen som har tid att tillgodose den äldres rörelsebehov. Man skyller på att många gamla inte vill gå ut, och det är sällan som klienterna klagar. För vem vill väl vara till besvär när man står i ett beroendeförhållande till vårdaren?

Förr åkte finländarna över Bottenhavet för att studera och ta modell av det svenska undret: skolan, socialservicen, vården. Jag vill varmt rekommendera en studieresa till Sverige, men nu av helt andra skäl. Vi ska resa dit för att se hur vi inte ska bygga upp vår äldreomsorg. Rätten till ett etiskt bemötande, empati och en hjälpande hand måste gå som en röd tråd genom den omsorg vi ger de äldre. Det gör den inte längre i vårt västra grannland.

 

Drygt 700 000 personer i vårt välfärdssamhälle lever i dag under riskgränsen för fattigdom. Det betyder att var åttonde finländare riskerar att fastna i fattigdomsfällan.

I det välmående Europa lever drygt 84 miljoner människor under fattigdomsgränsen. Enligt en pinfärsk pamflett, Mitä meitä jakaa? (Yliopistopaino 2010), anser 73 procent av européerna att problemet är akut och upp till 89 procent vill se konkreta åtgärder av landets regering för att lösa det. 

I många familjer tänjer man på slantarna för att få vardagsekonomin att gå ihop. Samtidigt utkommer forskningsrapport efter forskningsrapport med samma budskap: fördelningspolitiken har inte fungerat sedan 1980-talet, inkomstklyftorna ökar och allt fler befinner sig i riskzonen för att slås ut. Ingen kan längre säga att den inte har förstått hur saken ligger till.

Under 1970-talet byggde vi ut vårt välfärdssystem med en lägre bruttonationalprodukt per capita än dagens, men i dag anser beslutsfattarna att vi inte har råd att upprätthålla denna välfärd. Enligt initierade källor skulle det kosta mellan en halv till en miljard att lösa fattigdomsproblemet i Finland. Jämfört med notan för finanskrisen är det småpotatis. Men det är den summan som skulle behövas för att ensamstående föräldrar, långtidsarbetslösa, pensionärer och studerande skulle få njuta av ett drägligt liv utan ständig oro för sin utkomst.

Nu krävs handlingar, inte ord, därför har år 2010 utlysts till det europeiska fattigdomsåret.

 

Flygbolagen kan på grund av aska inte flyga och konsumenterna kan med anledning av endagsstrejken inte strö pengar omkring sig. Våra vardagscirklar ha rubbats och många upplever stress, frustration och osäkerhet. För hur flexibel man än är (eller tror sig vara) ter sig nya och oförutsedda händelser ofta hotande och overkliga. Vad ska hända nu? Varför drabbar detta mig? När ska allt återgå till det normala?

Ett är dock helt säkert, och det förändras aldrig: Saker och ting kan hända - när som helst. Kanske är det med den inställningen vi borde leva våra liv? Skulle vi då nöja oss med mindre och se till det vi redan har? Skulle vi lättare leva i stunden och njuta av vardagens trygga lunk? Känna inre frid och harmoni - utan att det kostar oss något extra.