Sverige är ett av världens mest jämställda länder med ett utbyggt trygghets- och välfärdssystem … Ja, det skulle man gärna vilja tro. Och så var det säkert ännu för några år sedan. I dag är dock verkligheten en annan.

 

Numera lever svenskarna i ett land där effektivitetstänkande och personalnedskärningar genomsyrar äldreomsorgen. Vårdkrävande patienter lämnas liggande vind för våg och får inte i sig tillräckligt med mat eftersom hemvårdspersonalen har ett tidspressat schema och måste hinna med tio till tolv patienter per dag, jämfört med sex till sju för bara ett par år sedan. Har man svårt att röra sig eller är man sjuk får man duscha en gång i veckan, även om det är trettio grader varmt ute. I den så kallade omsorgsgarantin ingår bland annat utevistelse minst en gång i veckan, men i många fall är det ingen i den underbemannade personalen som har tid att tillgodose den äldres rörelsebehov. Man skyller på att många gamla inte vill gå ut, och det är sällan som klienterna klagar. För vem vill väl vara till besvär när man står i ett beroendeförhållande till vårdaren?

 

Förr åkte finländarna över Bottenhavet för att studera och ta modell av det svenska undret: skolan, socialservicen, vården. Jag vill varmt rekommendera en studieresa till Sverige, men nu av helt andra skäl. Vi ska resa dit för att se hur vi inte ska bygga ut vår äldreomsorg. Rätten till ett etiskt bemötande, empati och en hjälpande hand måste gå som en röd tråd genom den omsorg vi ger de äldre. Det gör den inte längre i vårt västra grannland.

 

Drygt 700 000 personer i vårt välfärdssamhälle lever i dag under riskgränsen för fattigdom. Det betyder att var åttonde finländare riskerar att fastna i fattigdomsfällan.

I det välmående Europa lever drygt 84 miljoner människor under fattigdomsgränsen. Enligt en pinfärsk pamflett, Mitä meitä jakaa? (Yliopistopaino 2010), anser 73 procent av européerna att problemet är akut och upp till 89 procent vill se konkreta åtgärder av landets regering för att lösa det. 

I många familjer tänjer man på slantarna för att få vardagsekonomin att gå ihop. Samtidigt utkommer forskningsrapport efter forskningsrapport med samma budskap: fördelningspolitiken har inte fungerat sedan 1980-talet, inkomstklyftorna ökar och allt fler befinner sig i riskzonen för att slås ut. Ingen kan längre säga att den inte har förstått hur saken ligger till.

Under 1970-talet byggde vi ut vårt välfärdssystem med en lägre bruttonationalprodukt per capita än dagens, men i dag anser beslutsfattarna att vi inte har råd att upprätthålla denna välfärd. Enligt initierade källor skulle det kosta mellan en halv till en miljard att lösa fattigdomsproblemet i Finland. Jämfört med notan för finanskrisen är det småpotatis. Men det är den summan som skulle behövas för att ensamstående föräldrar, långtidsarbetslösa, pensionärer och studerande skulle få njuta av ett drägligt liv utan ständig oro för sin utkomst.

Nu krävs handlingar, inte ord. Därför har år 2010 utlysts till det europeiska fattigdomsåret.

 

Flygbolagen kan på grund av aska inte flyga och konsumenterna kan med anledning av endagsstrejken inte strö pengar omkring sig. Våra vardagscirklar ha rubbats och många upplever stress, frustration och osäkerhet. För hur flexibel man än är (eller tror sig vara) ter sig nya och oförutsedda händelser ofta hotande och overkliga. Vad ska hända nu? Varför drabbar detta mig? När ska allt återgå till det normala?

Ett är dock helt säkert, och det förändras aldrig: Saker och ting kan hända - när som helst. Kanske är det med den inställningen vi borde leva våra liv? Skulle vi då nöja oss med mindre och se till det vi redan har? Skulle vi lättare leva i stunden och njuta av vardagens trygga lunk? Känna inre frid och harmoni - utan att det kostar oss något extra.

Bara du vet svaret.